Tacksamhet!
Just i skrivande stund befinner jag mig med familjen min i mitt gamla flickrum...en sån märklig känsla när det förflutna möter nuet.
Minns så väl när jag äntligen skulle få tapetsera om och bli av med allt rosa. Då blev det blåa väggar och blått tak. Hur tänkte jag där undrar du kanske...inte alls säger jag då. Haha. Det viktigaste var att det inte var rosa!
Lillebror snarkar i sin "säng" (är nerstuvad i liggdelen till vagnen), storebror ligger i sin blåa säng tillsammans med pappan och jag brer ut mig i extrasängen (dubbelsäng).
Alltid sån märklig känsla att befinna sig här. Inte på något vis negativt, inte alls. Mer tvärtom...här kan jag ibland komma på mig själv och bli sådär översköljande tacksam för min lilla familj, för mina söner. MINA SÖNER!!! När jag bodde här, tittade mig i spegeln på morgonen (försökte annars undvika att titta på mig själv, usch) trodde jag aldrig att jag skulle kunna ha det så här.
Visst är det jobbigt ibland. Att vara arbetslös, mammaledig, ha en trotsig treåring med mera, med mera tar verkligen på krafterna. Då är det skönt att bara sköljas över av den här tacksamheten som jag bara känner när jag är här i mitt barndomshem.
Tänk att jag skulle bli kär i den snyggaste jag sett...och att han dessutom skulle bli kär i mig. (Det måste jag minsann bli bättre på att säga till honom!) Sen att vi skulle få dessa underbara små gossar. Storebror är ju ett stort bönesvar, belöningen på det jobbigare jag varit med om. Att sen helt överraskande få en lillebror i familjen. Fanns inte på världskartan men ändå är han här. Vill ni höra om den resan förresten?
Men nu är jag som sagt här hos mor & far. Passade på att ta en avstickare till en ny bekantskap. Med gåvor i bagaget (en mössa och en skallra) begav vi oss mot en kär vän som jag träffar alldeles för lite som har välsignats med en ljuvlig liten dotter. Lillebror kändes helt plötsligt stor i jämförelse. Men så mysigt att få kliva in i bebisbubblan tillsammans med en annan mamma!
Har ni sett en sån söt liten minimänniska?!